Lumpen
Som vi alla vet (med vi menar jag mig själv, mitt alter ego, mamma, pappa och sara) gör christian lumpen.. I alla fall den här veckan, sen vill han inte vara kvar. Men den här veckan har varit den ensammaste i mitt liv. Jag har i och för sig pratat mycket i telefon och messat en hel del, men sen då? Jag har bara varit själv, förutom när jag jobbat. Jag har kommit fram till följande saker:
1. Jag är fruktansvärt mörkrädd.
2. Om christian nånsin gör slut så kommer jag bli en stalker.
3. Min kanin är den kortväxta, fåordiga typen.
4. Det är tråkit att laga mat själv.
5. Att lyssna på skrikiga invandrarbarn är inte direkt stimulerande.
Jag trodde det skulle vara rätt skönt att bo själv men nej, inte ett dugg faktiskt. Jag har kommit på mig själv med att gå ut i hallen och lukta på christians vinterjacka. Missförstå mig rätt, den lukten ger mig flashbacks från när vi började träffas, hur pirrigt det var när han skulle komma, hur mysigt det var att krama honom (vilket det fortfarande är, han är bäst i världen på att kramas) och ni vet den här hur-nära-ska-jag-våga-sitta-honom-när-vi-kollar-på-film-känslan. Och det var så gulligt när han, bara för några dagar sen berätta för mig att han jämt tog på sig den parfymen när han skulle träffa mig bara för att jag hade sagt att den lukta så gott. Han är en mycket söt pojke, vi har varit tillsammans i ett halvår och jag är fortfarande lika kär. Vi är gjorda för varandra helt enkelt.
