Helin

Jag skrämmer folk i min omgivning. Jag förstår inte varför, jag ser ju inte direkt farlig ut (jag jobbar på det, det ska gudarna veta). Jag får ofta frågan: "Är du schitzofren?" Varför? Ser jag ut som en person som är det? Och vet man om man är det? "Ja, jag är ju det men jag lämna min andra personlighet hemma idag." Jag brukar i och för sig alltid se jätteförskräckt ut, se mig om åt alla håll och väsa: "Var har du hört det? Vi är friska, det har vi papper på!" Den kommentaren framkallar alltid en sorts panikartad reaktion. Jag brukar mäta dom på en panikskala. 

Som vi alla vet (med vi menar jag mig själv, mitt alter ego, mamma, pappa och sara) gör christian lumpen.. I alla fall den här veckan, sen vill han inte vara kvar. Men den här veckan har varit den ensammaste i mitt liv. Jag har i och för sig pratat mycket i telefon och messat en hel del, men sen då? Jag har bara varit själv, förutom när jag jobbat. Jag har kommit fram till följande saker:
1. Jag är fruktansvärt mörkrädd.
2. Om christian nånsin gör slut så kommer jag bli en stalker.
3. Min kanin är den kortväxta, fåordiga typen.
4. Det är tråkit att laga mat själv.
5. Att lyssna på skrikiga invandrarbarn är inte direkt stimulerande.

Jag trodde det skulle vara rätt skönt att bo själv men nej, inte ett dugg faktiskt. Jag har kommit på mig själv med att gå ut i hallen och lukta på christians vinterjacka. Missförstå mig rätt, den lukten ger mig flashbacks från när vi började träffas, hur pirrigt det var när han skulle komma, hur mysigt det var att krama honom (vilket det fortfarande är, han är bäst i världen på att kramas) och ni vet den här hur-nära-ska-jag-våga-sitta-honom-när-vi-kollar-på-film-känslan. Och det var så gulligt när han, bara för några dagar sen berätta för mig att han jämt tog på sig den parfymen när han skulle träffa mig bara för att jag hade sagt att den lukta så gott. Han är en mycket söt pojke, vi har varit tillsammans i ett halvår och jag är fortfarande lika kär.  Vi är gjorda för varandra helt enkelt.

När jag inte skriver, vilket händer allt mer sällan numera tyvärr, så har jag ofta en inre dialog (ibland även högt, men detta har en tendens att skrämma min omgivning, för att citera en krogägare: ja, vi vet ju alla hur du kommer sluta.. tvångströja). Det kan handla om vad som helst, jag kan till och med börja prata med mig själv mitt i ett samtal, det har faktiskt hänt att jag och christian suttit och pratat om nåt, som faktiskt är intressant tro det eller ej, men sen har jag bara helt plötsligt tappat fokus och börjar prata med mig själv om kanske mina naglar. T. ex. C:"Men vad tycker du om det då låter det bra?" H:"Ja, det låter.. hmm, nemen har det lossnar lite nagellack från dig, det måste målas över.. eller kanske måla om helt och hållet, men vilket färg då?" (oftast så fortsätter det så ett tag). Eller när jag är hemma själv och funderar över vad jag ska göra, vad jag behöver göra och vad jag vill göra, då kan det bli detta scenario: Jag hade planerat att städa idag och funderade på om jag skulle hinna duscha, min inre dialog lät ungefär såhär: kommer jag hinna duscha? Jag skulle ju kunna ta det i morron. Men då kommer mitt hår vara blött och så svårt att styla. Ja, just ja, jag hittade ju min hårtork.. o.s.v., så kan det pågå länge. Missförstå mig rätt, jag är inte sjuk, jag har bara så mycke tankar och tänker mest hela tiden, jag har alltid ett samtal med mig själv. Och nu när jag inte gör nåt kreativt som att skriva eller måla eller ens rita så tar dom sitt utlopp på annat sätt.. Så nu håller jag faktiskt på att planera ett motiv för en oljemålning, det känns som att det behövs..

Ja, jag har ju som bekant varit på hultsfred. Det hela var en mycket regnig upplevelse.. och hagel. Men det var kul. Jag var onykter konstant i tre dagar.. okej, på lördagen var jag aspackad, men kul var det, jag försökte prata med både christian och mamma i telefon men fick en sån skrattattack så det gick inte, jag skrattade oavbrutet i säkert en timme, åt vad? Ingen aning. Men det roliga började med att vi kom dit och skulle resa tältet, då började det regna och jag var mycket snabb att ta mina händer ifrån hela tältresar-projektet eftersom jag aldrig har rest ett tält i hela mitt liv och jag hade inga planer på att börja då. Så jag satte mig istället i min solstol under ett träd och drack cider. Det hela gick ganska smidigt eftersom spajkis vän som var där är van festivalare (men det var inte helt utan skratt), det kan ju tilläggas att det blev en massa delar över och att tältet såg ut som kriget men det gick att sova i och ramla på utan att det rasade märkte vi senare. Sen var det bara att korka upp så jag minns egentligen inte så mycke av tiden när vi satt vid tältet utan bara spelningarna (eftersom jag var smart nog att filma dom). Men det finns ju såklart vissa guldkorn, te. x. att våra grannar (spajkis kompis kompisar) skulle laga mat.. Det blev makaroner som dom kokade i öl, vodka och vatten (inte nog med det, dom la i makaronerna innan det kokade upp), makaronerna åt dom ihop med sardiner.. Jag såg hur det hängde tarmar ifrån gaffeln på väg upp till munnen och kände att jag tappade matlusten för några år framöver.. Jag kommer även ihåg att vi hade väldigt intressanta disskutioner, vi disskuterade bland annat nekrofili, hur lång utbildning det krävs för att konstbefrukta hästar, också om man kanske behövde ha tända ljus och en flaska rött för att hästen skulle komma i rätt stämmning, vi pratade om att det är värdelöst att bli dödad av en polly (detta efter att jag kastat en stenhård polly i pannan på spajki som resulterade i en bula), och hur vi skulle vilja bli mördade (jag röstade på att bli skjuten i magen med ett hagelgäver på nära håll.. det är hardcore).. bland annat. Och nu menar jag inte att vi bara pratade om det i förbigående utan vi verkligen disskuterade.. Det bevisar att man har alldeles för mycke fritid på hultsfred. Sen kollade vi även på fotboll, sverige förlora men det gjorde inte så mycke, jag är för ointresserad  för att bli deppig, jag sparkade även en skåning i röven (det var inte en spark, utan mer som en liten knuff) för att han stog i vägen för tv:n, han blev arg, men för att citera spajki: "han måste lära sig hur det går till här i svergie".  Sen såg vi ju faktiskt några band också, tro det eller ej. Dom bästa var ju helt klart takida, så bra. Det var väl typ det, kommer inte på nåt mer såhär i skrivandets stund men jag kommer säkert få flashbacks från det ett tag framöver.

Så? Hultsfred nästa år? Lätt! (vem vill liksom inte ligga i ett tält i tre dagar medans det regnar och är svinkallt?)

Jag har ju faktiskt inte alls skrivit mycke på senaste tiden och har fått utskällningar från både höger och vänster så nu tänkte jag väl att jag kanske skulle försöka försvara mig..
Jo, såhär är det att jag har flyttat och har inget bredband (jag vet att jag var hemma hos mamma och pappa i helgen och kunde ha skrivit då men jag var faktiskt upptagen med att umgås med min familj), nu har jag ju också iofs lånat grannens en liten snutt för att kunna skriva det här men det får man inte egentligen så det är en ursäkt; jag har inte haft bredband.
Och sen;  internet i all ära, men jag har upptäckt att det är mycke mysigare att krama christian (ja, jag är sådär jobbigt kär och lycklig just nu).
Dom borde duga. Men jag ska skärpa mig, jag har planer på att beställa bredband för jag har upptäckt att harpan förlora sin tjusning nån gång efter att man fyllt tolv.

Men jag vill ändå passa på att tacka alla som stödjer mig helhjärtat i det här med projektet med att slå mig fri från datorn och skaffa mig ett liv med riktiga kompisar.. (typ ingen då).

Ni som är insatta vet ju att det varit hockey den senaste tiden.. Mycket hockey.. Och eftersom den var sm och HV 71 var i final så har det varit hockeyhysteri vill jag lova. De blev ju svenska mästare i fredags så varenda kotte i hela jönköping var ute på stan. Helt tjockt med folk. Missuppfatta mig rätt; Jag är totalt ointresserad, kunde inte bry mig mindre faktiskt. Eller nja, det är ju inte riktigt sant, jag brydde mig. För såhär; Jag jobbar mycke på en sportbar där dom visade alla deras matcher så jag ville naturligtvis att dom skulle vinna när jag jobba och sen hur dom gjorde när jag inte jobba det är upp till dom. För; Vinst till hv = mycke spel hos mig. Mycke spel hos mig = bonus. Så tänker jag.

Jag var faktiskt ledig den här helgen och var ute, när jag var ute ringde jag till Fia, för att citera Fia:
"Du skiter i hockeyn, du ser ju bara det här som en ursäkt för att supa."
(det var faktiskt ganska mitt i prick.)

För att citera vidare så kan jag återge ett samtal som jag hade med mamma i söndags:
Mamma: "Vad gör du? Det är ett sånt väsen!"
Helin: "Jag är i en park och väntar på att hv ska komma."
Mamma: "Hv?"
Helin: "Ja, du vet, laget från jönköping har blivit svenska mästare."
Mamma: "Jaha, har dom vunnit nån sån här jävla sparka-bollgrej?"
Helin: "Ne mamma, ishockey:"
Mamma: "Jaha, är det den när dom åker runt på isen och tacklas och slåss?"
Helin: "Aaa, precis."

Vidare kan jag ju också berätta att jag jobbade i söndags, på samma ställe som hv skulle äta (dom blev aspackade). Jag var tillräckligt insatt för att veta att dom som hade guldhjälmar var dom som var med i laget, så mycke mer än så var det inte (ni kan ju förstå att jag blev väldigt förvirrad när dom började sätta på hjälmarna på alla andra). Det var jättemånga tjejer som stog och dregglade över dom och skrek till dom.. Jag ville mest hem efter att jag läst färdigt min vecko revyn..

 Jag längtar bort. Till mitt paradis. Mitt paradis innehåller en kritvit sandstrand med palmer och ett stort blått hav med klart vatten och färgglada fiskar (och sjöhästar förstås). Det finns klippor man kan hoppa ifrån och outforskade grottor som man måste simma in i. Och inom gångavstånd ligger det en storstad (som inte hörs från min strand) där det finns massor av affärer och utställen. I mitt paradis finns det bungyjump och fallskärmshoppning och surfing och streetrace och formel 1 och kampsportsklubbar och gym och massor av andra saker man får adrenalin av. Just därför att jag tror att jag har rastlösheten i blodet. Om t. ex. fyra dagar i rad ser exakt likadana ut så får jag nästan panik och vill göra något radikalt, typ som att totalt byta frisyr och hårfärg eller byta klädstil eller flytta.. eller nåt. På tal om det så ska jag färga och förlänga håret snart och flytta i sommar..

Jobbade idag, det sög rätt hårt. Jag vet inte hur många jag förolämpade (antagligen för många) tyst för mig själv (naturligtvis, jag är ju inte korkad). Jämt när det går dåligt, innan jag har lugnat ner mig och insett att jag inte är sämst i välden, så får jag lust att säga upp mig. Nu har jag lust att säga upp mig. En gång ringde jag faktiskt till min chef när jag slutat mitt i natten och skrek att jag slutade, men det fick jag inte. Hon sa (med väldigt bestämd röst): "Nej, det gör du inte, gå hem och sov!" Så då gjorde jag det. Men det är jobbigt, när jag får höra att jag är bra på något så känner jag sån press på mig att jag måste hålla uppe det och så fort det går dåligt så blir jag helt knäckt för att jag gjort folk besvikna.. Det tar på krafterna.

En annan sak, helt apropå (eftersom så många sagt att jag måste ta med det så gör jag väl det), jag har funderat (igen) och kommit fram till att termen hypokondri (även kallat inbillningssjuka) finns inte. Hypokondri är ju när man inbillar sig att man är sjuk men är frisk. Men hypokondri är ju en sjukdom, alltså är man ju inte frisk. Hypokondri finns alltså inte. Är du med på hur jag tänker?

paradis