Helin

Igår var jag lika hyperaktiv som en treåring på speed så jag var mest överallt hela tiden. Christian fick, till sin stora fasa, utstå en frågestund som hette duga när jag frågade frågor som jag faktiskt gått och tänkt på ett tag. Hans svar blev för det mesta "jag vet inte, lilla du" (observera att klockan var fyra på morgonen och hans önskan att leka "jeopardy" var lika stor som hos en hjärndöd hamster).
 
Frågorna utan svar (eller ja, dom jag kommer ihåg i alla fall):
1. Vem har mest blodådror, en man eller en kvinna?
2. Vem har mest blodådror, en man eller en hund?
3. Varför är broccoli så äckligt men jordgubbar så gott när de är nyttiga båda två?
4. Varför gör man inte yoghurt på palsternacka?
5. Varför gör man inte yoghurt på rotselleri?
6. Vilket djur har utvecklats mest under evolutionen?
7. Vilket djur har utvecklats minst under evolutionen?
8. Varför heter Grönland Grönland, dom har ju inga gräsmattor?
9. Varför heter Island Island, dom har ju ingen is?
10. Är det sant att kungligheter har blått blod?
11. Varför är alla andra bär söta men inte banan?
12. Om man skulle ta ut alla blodådrorna ur kroppen och lägga dom i ett mönster på vägen men fortfarande ha dom kopplade till hjärtat, skulle det ändå pumpa blod då?
13. Blir hjärnan större ju smartare man blir?
14. Varför är nynazister rakade, det var ju inte Hitler?
15. Är "tacosar" ett giltigt plural?

Ganska bra frågor tycker jag, synd bara att man inte kunde få något vettigt svar..

Jag är inte lätt att älska, hela tiden är jag så tjejig, tror att killen hela tiden är upplagd för premenstruellt tjejsnack och misstolkar allt han säger. Jag kommer på mig själv hela tiden, framförallt när jag är kär på riktigt, med att se om han verkligen tycker om mig, för jag är väldigt mycket personlighet. Jag menar, det är ju lika bra att jag visar på en gång vem jag är så han har chans att springa åt andra hållet. Så rent tekniskt så gör jag honom en tjänst (det blir lättare om jag intalar mig det).
Kort sagt: jag är som en komprimerad naturkatastrof. (men bara i början, när jag vet att han gillar mig så blir jag hur mysig som helst och typ världens bästa flickvän.. säger dom som vet..)

För att ge dig en inblick i min hjärna (på allmän förfrågan, många vill veta vad fan som pågår där inne):

Han säger:
Du är söt.

Jag hör:
Hon är söt, hon är söt, hon är söt (peptalk för att övertyga sig själv)

Han säger:
Du har så fin kropp.

Jag hör:
Du skulle nog må bra av att hälsa på ett gym.

Han säger:
Du har vackra ögon.

Jag hör:
Fast blått hade varit finare.. eller gula kanske..

Han säger:
Jag skulle inte välja någon framför dig.

Jag hör:
Jag skulle inte välja någon framför dig, möjligtvis jessica alba eller cascada eller mitt ex.. eller min hamster.

Han säger:
Jag tycker om att få sms av söta tjejer.

Jag hör:
Sluta sms:a mig.

Kalla det dåligt självförtroende eller vad fan du vill. Jag kallar det brist på tillit, något han måste bevisa att han förtjänar. Han måste kunna stå ut med mig när jag ligger i soffan som ett ihopknycklat vrak med mensvärk och har sån pms att jag börjar gråta bara någon frågar vad klockan är. Han måste stå ut med mig när jag har sån sockerkick att jag inte kan stå still eller låta bli att räkna så alla hans revben sitter på plats. Han måste kunna stå ut med att jag får galna infall (som typ att gå till ica och fråga om dom har någon hästfisk hemma). Han måste kunna stå ut med att jag är så klåfingfingrig att jag pillar på alla knappar när han kör bil och frågar vad dom gör. Han måste kunna stå ut med mig när jag vill se "djävulen bär prada" för femte gången på raken (obligatorisk närvaro).
Jag vet, jag är mycket personlighet, jag har fler sidor än lagboken. Men jag tycker i alla fall om mig.

Fotnot: Alla "Han säger" och "Han måste kunna"-situationer är autentiska och inget djur kom till skada under inspelningen.

Men ändå så är jag förvånansvärt pigg. Gick och la mig vid typ fyra igår eftersom jag jobbade. På Twin. Det gick inte så bra men det var en amerikan som spela, astrevlig. Han jobbade tydligen för FBI och var i Sverige och hälsade på för att han hade pluggat i jönköping som utbytesstudent. När han fick veta att jag pluggade på högskolan så gav han mig 37 dollar i dricks. När jag sa att jag inte kunde ta emot så mycket så sa han: "Jag vet hur det är att vara ung och dessutom är du student, du behöver dom här pengarna." Han hade så rätt.

Jag har uppfunnit en ny väckarklocka, han heter Christian.

Shit, livet är inte lätt. Den svåra vägen är nästan jämt den rätta, varför är det så? Varför kan det inte vara så, för en gång skull att den lätta vägen är den rätta? Jag blir så frustrerad. Jag tycker inte att livet ska vara för lätt men å andra sidan så skulle det ju vara trevligt om det nångång var så att jag inte behövde såra människor för att det ska bli som jag vill ha det i mitt liv. Psykbryt.
 
Jag lever efter filosofin att; Om nånting känns rätt i hjärtat, då gör jag det utan att tveka. Om nånting känns fel så gör jag det ändå för att bekräfta att det faktiskt var fel. (Det är kanske därför som jag hamnar i alla kniviga situationer.)

Men men, det är bara att bryta ihop och gå vidare. Ta ett djupt andetag och ge sig in i matchen igen. Och jag lovar, jag kommer knocka dom alla för jag är bäst.

Helin: Det är synd om mig!
Spajki: Det är väl synd om mig med, kom så tröstäter vi.

Se ya on the flipside, fuckers!